Att kvinnor ofta osynliggörs i historien påpekas ofta och med all rätt. Männen har ofta varit de offentliga personerna som kunnat äga, styra och skriva historien. Vi vet att hälften av de judar som emigrerade till Sverige var kvinnor, trots det finns det oerhört lite information att hitta om dem. Detta väckte stor frustration och, framför allt, nyfikenhet. Vilka var dessa kvinnor? Hur levde de sina liv? Hur hade de berättat sin egen historia?
Dessa frågor blev projektet Dolda historier, vilket syftar till att lyfta fler kvinnor i den svensk-judiska historien. Vi har valt att lyfta fyra judiska kvinnor som för oss, och för allmänheten, är relativt okända. Kvinnorna har på olika sätt koppling till Sverige. Vi har delat upp projektet i fyra tidsperioder, som vi valt att kalla för akter. Dessa utgår från de största “vågorna” av judisk invandring till Sverige, från år 1775 fram tills idag.
Hur kvinnorna själva hade berättat sin historia får vi tyvärr aldrig veta, och större delen av deras liv förblir dolda. Vår förhoppning är ändå att genom det här projektet synliggöra viss del av deras liv, och på så vis kunna ge dem en plats i historien.
I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom en våg av judar till Sverige, de flesta från norra Tyskland och Danmark. Detta kan klassas som den första akten av den svensk-judiska historien och kan delas in i tidsperioden 1775 till 1850.
En av de första judarna som bosatte sig i Sverige var Aaron Isaac. År 1774 fick han bosätta sig i Sverige utan att konvertera till kristendomen, och år 1779 godkände Kung Gustav III riksdagens förslag till “allmän religionsfrihet” och utfärdade judereglementet. Detta gav judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att uppföra synagogor i dessa städer, samt att sysselsätta sig med vissa borgerliga yrken. Dock förbjöds de att delta i riksdagsmannaval samt att de endast får ingå äktenskap med andra judar.
Mycket har dokumenterats om Aaron Isaac, men det finns extremt lite information om hans fru: Sara Isaac. Genom projektet vill vi ge hennes ett porträtt och därigenom en plats i den svensk-judiska historien.
Sara Isaac (då Hanna Levin) föddes i Bützow, Tyskland. Hon växte upp med sina två syskon och föräldrar. 1750 gifte hon sig med Aaron Isaac och bildade familj. Aaron hade stora ambitioner och begav sig utan Saras vetskap till Sverige 1774, där han önskade bosätta sig med familjen. Det tog dock lång tid och Sara lämnades ensam med deras fem barn i ett år. Hon hade det tufft under den tiden då Aaron inte försörjde henne, och bad därför om att få anstånd att slippa betala skyddsavgift. Hon uttrycker sig såhär:
”Jag suckar hittills förgäves efter hans hemkomst, enär jag icke är i stånd att livnära mig och mina arma, beklagansvärda barn, även om detta kunde ske med torrt bröd. Jag lever blott av några mina trosförvanters gåvor och välgörenhet, personer, vilka jag till min stora grämelse nu allt för ofta måste tigga om hjälp för att ej hungra ihjäl och omkomma i elände. Allt, vad jag ägt, har redan gått åt, och i det fasta hoppet, att min man snart skulle återkomma till mig”.
Sara ankom med barnen till Sverige 1775, och kunde då leva där tillsammans med Aaron Isaac utan att behöva konvertera till kristendomen. De var några av de första judarna i Sverige som fick tillåtelse till detta. Trots att Aaron anses vara en känd och framstående person från den här tiden finns väldigt lite information att hitta om Sara. I Aarons memoarer “Minnen. Ett judiskt äventyr i svenskt 1700-tal” nämner han henne bara ett fåtal gånger. Vi vet därför väldigt lite om henne - inte ens hur hon såg ut. Sara dog 1809.
Kring mitten av 1800-talet, ända fram tills första världskriget, pågick den andra större judiska invandringsvågen. Denna kallas även för den “östjudiska” invandringen. Under perioden tog Sverige emot en liten del av de nästan fyra miljoner judiska emigranter från öst. Detta berodde både på att landet låg vid sidan av de stora emigrationsvägarna, men även att Sverige var ett utvandringsland med låg dragningskraft i jämförelse med USA, Kanada och England. Från 1850 till 1910 ökade den judiska befolkningen i Sverige med drygt 5000 personer, från 960 till drygt 6000 judiska invånare.
De flesta judiska immigranter från denna tid var inte några entreprenörer, likt västjudarna, med både kapital och kontakter med sig från emigrationslandet. De kom i huvudsak från en lantlig miljö, där de var ekonomiska mångsysslare som skatteinsamlare, brännvinsförsäljare, lanthandlare, hantverkare och mellanhänder för spannmålshandeln till närmaste stad. De flesta sysslade med småhandel. De senare immigranterna (1880 och framåt) var i högre grad arbetare från ryska industristäder. Under den här tiden levde Selma Jacobsson. Det här är historien om den svensk-judiska kvinnan som blev kunglig hovfotograf.
Selma föddes i Stockholm. Hon utbildade sig till fotograf hos Bertha Valerius, benämnd som Sveriges första kvinnliga fotograf. Selma fortsatte sedan sin utbildning utomlands, först i Österrike på Adéles ateljé, och senare i Belgien hos fotokemisten Désiré van Monckhoven. 1872 etablerade hon sig i Stockholm som fotograf där hon tog över ateljén efter sin lärare Bertha Valerius. Hon flyttade sedan till Fredsgatan där hon arbetade under resten av sitt arbetsliv. Under en resa 1881 i Paris träffade Selma sin framtida man - M. de Byzance Norayr.
Selmas kundkrets var främst från den högre societeten i Stockholm, vilket ledde till att hon 1899 utsågs till Kunglig hovfotograf. Hon blev mycket populär, och hennes arbete beskrivs efter hennes död såhär av tidningen Idun - Illustrerad tidning för kvinnan och hemmet: “Och det var alltid med bästa resultat, de togo hennes konst i anspråk, ty i fråga om smakfull och artistisk framställning förtjäna dessa porträtt onekligen att jämföras med det yppersta, som den nutida fotograferingskonsten mäktar åstadkomma.”
Selma växte upp under industrialiseringen i Sverige, där stora samhällsförändringar sker i Stockholm. Hon verkar ha haft det gott ställt, vilket både kan antas eftersom hon fick studera och även fick så pass välbärgade kunder. Hon lever i en tid då kvinnor har mycket liten plats i det offentliga rummet, och lyckas ändå nå stor framgång. Hon är fortfarande en av ytterst få kvinnor som utsetts till Kunglig hovfotograf.
Trots de stora framgångarna och alla lovord har Selmas historia, till skillnad från många av hennes manliga motsvarigheter, glömts bort. Hon dog i Stockholm 1899.
Mellanakten kännetecknas av den judiska flyktingvågen från Nazityskland. Efter att nazisterna tog makten i Tyskland 1933 försökte många judar ta sig till andra länder för att komma undan förföljelserna. Sverige ville inte ta emot judiska flyktingar, och märkningen av judarnas pass gjorde det enkelt att avgöra vilka personer som hade anledning att försöka fly från Tyskland. De svenska myndigheterna sade nej till nästan alla judar som ville resa in i Sverige, eller som sökte skydd här. En del undantag gjordes, till exempel för 500 barn från judiska familjer i Tyskland och Österrike. Romer fick inte resa in i Sverige över huvud taget mellan 1914 och 1954.
Hösten 1943 flydde över 7000 judiska danskar över Öresund till Sverige för att undkomma Förintelsen. Alla de danska judarna togs emot och fick tillåtelse att stanna. Det var en helomvändning i den svenska flyktingpolitiken. Efter det blev Sveriges hållning mer generös, men vid det laget hade redan nazisterna i Tyskland förbjudit judar att lämna landet och börjat deportera dem till dödsläger i Polen. Det här är historien om Erna Davidsohn, barnläkaren som räddade livet på många judiska barn, utan att kunna rädda sig själv.
Erna Davidsohn föddes i Berlin. Hon var barnläkare och bodde med sina föräldrar och sin syster Ilse. Hon studerade medicin i Freiburg och Berlin, avslutade sin doktorsavhandling 1924 och utbildade sig sedan till barnläkare. Efter att ha arbetat på sin pappas läkarpraktik öppnade hon sin egen mottagning på Manfred-von-Richthofen-Strasse.
I april 1933 ägde den så kallade judebojkottdagen rum, vilket så småningom ledde till att alla judiska läkare förlorade sin försäkringskasseanslutning, förbjöds att ha något att göra med ariska läkare samt fråntogs rätten att utöva sitt yrke. I juli 1938 kom lagen som återkallade läkarlegitimationen för judiska läkare, och degraderade dem till sjukbehandlare. Erna var en av dessa.
Efter kristallnatten 1938 lättade restriktionerna tillfälligt i omvärlden kring att ta emot flyktingar, vilket ledde till att Erna och systern Ilse ansökte om visum till USA. De ställde sig i kö, och under tiden var Erna verksam inom organisationen Reichsvertretung der Juden in Deutschland. Inom denna organisation arbetade hon bland annat som kurir för judiska flyktingbarn mellan Tyskland och Sverige. Hon deltog vid totalt fyra barntransporter. Under sina besök i Sverige ansökte hon om inresetillstånd, det vill säga tidsbegränsat uppehållstillstånd. För att få inresetillstånd till Sverige krävdes att någon svarade för personens försörjning, och intygade att man inte skulle vara samhället till last. Trots att Erna hade flera som kunde gå i god för henne fick hon avslag ett flertal gånger, med hänvisning till att hon snart skulle få visum till USA.
En av de sista transporterna av judar till Auschwitz avgick från Berlin 1943, där Erna blev deporterad tillsammans med sin syster och 404 andra judar. Erna omkom i Förintelsen 1943. Endast fem från transporten överlevde.
Den tredje akten kännetecknas av de överlevande som räddades till Sverige strax före och efter krigsslutet 1945. Från Bergen-Belsen kom befriade koncentrationslägerfångar till Sverige med tåg och båt. Den svenska staten hade träffat ett avtal med The United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA) om att sjuka patienter från lägret skulle få sex månaders sanatoriebehandling i Sverige. När patienterna tillfrisknat var tanken att de skulle återvända till sina hemländer.
Det finns inte några säkra uppgifter om hur många patienter som fick komma till Sverige under denna period, eller hur många av dem som var judar. Uppskattningsvis kommer cirka 9000 personer till Sverige genom UNRRA-aktionen, hälften av dem kan varit judar. Majoriteten av dem är kvinnor. En av dem var Fela Falz som överlevde förintelsen.
Fela Falz föddes i Łódź, Polen. Hon var från 10 års ålder aktiv i Bunds barnorganisation SKIF (Allmänna judiska Arbetarförbundet för Litauen, Polen och Ryssland). Redan vid 14 års ålder förlorade hon både sina föräldrar och sitt hem. Hennes mor och bror deporterades båda till koncentrationsläger, som ingen av dem återvände från. Två månader senare avled hennes far av svält.
Fela blev kort därefter själv deporterad, tillsammans med sin moster, till koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland. De båda lyckas överleva Förintelsen men tyvärr dör mostern samma dag som de friges. Som mycket sjuk skickas Fela ensam till Sverige. Hon behandlades för lunginflammation på Rosögas sanatorium, då 17 år gammal. Genom sanatoriumet fick hon på nytt kontakt med andra medlemmar från Bund. Hon beskrev det som att: “Genom hälsningen från kamraterna i Bund känner jag mig återigen som del av en stor familj som jag kan leva och kämpa för.”
Fela dog i Sverige 1948, 20 år gammal, efter flera års sjukdom. Bevarat i Judiska muséets samling finns ett kuddvar där Fela och flera andra kvinnor broderat in sina namn. Kuddvaret fick läkare Esther Lamm som arbetade med ett 40-tal överlevande kvinnor från bland annat Ungern och Polen i Sigtuna 1945.
Dolda historier är en digital guide till Judiska Museet av Eric Rösmark & Jonna Lindberg, studenter vid Beckmans designhögskola.
Del av utställningen Points of View som visas på Judiska museet 28.10.2021 – 28.11.2021
Typsnitt: Armand Grotesk av Charlotte Rohde
Tack till: Andreas Schein, Christina Gamstorp & Jonas Johansson.